ronja malmros

Under havet, långt från land sjunker orden, till dig ibland, nånstans långt här inne, finns allting kvar på orörd mark, som oupplevda dar men då solen slår ner på mig och ljuset upptäcker dig och du är det enda som jag ser då finns inget som döljer dig mina känslor förföljer mig överallt var du än går här på jorden, du och jag om vi har modet, att stanna upp, ett tag besöka platser, där vi vill va för du vet vi måste, lämna varann en dag men nu slår solen ner på mig och ljuset fångar dig och du är det enda som jag ser nu finns inget som döljer dig mina känslor förföljer mig överallt var du än går, var du än går