Jag saknar dig
Jag ligger i sängen, min lektion börjat inte förrens vid kvart över elva. Innan dess ska jag försöka skriva på religionen, göra mig i ordning och äta.
Jag har tänkt på en grej. Nästan varje natt drömmer jag om min farfar, de behöver inte vara mycket men han finns alltid med någonstans i drömmarna. Ibland får jag prata med honom och ibland ser jag bara honom. Han ser glad ut och ibland säger han: Nämen, är det inte min lilla Ronja?
Jag blir alltid jätteglad och varm när jag ser honom och jag känner alltid hans doft när jag får en kram.
När jag vaknar känner jag mig så lycklig att jag än en gång fick träffa farfar, fast att jag egentligen inte har fått gjort de, eller har jag det? Det är det som känns så konstigt, hur kan en dröm kännas så verklig?
